Vin Kvinnor och Seanser...vilken Tröst :-)
Det har gått en tid nu och saknaden efter Madde är lika stor. Den är däremot inte lika akut, jag är inte så förtvivlat drabbad. Men tomrummet är så stort.
Det kan faktiskt gå flera dagar eller veckor som jag mår bra, jag skrattar och känner framtidslust :-) Det är så skönt.
Jag tillbringade en märklig kväll med några vänner och bekanta. Det disskuterades andlighet och dess närvaro. Jag kan verkligen förstå att vi efterlevande söker efter våra kära som har gått bort och jag känner så mycket med de som har det behovet att få vissa svar eller bara kontakt. Sorgen är ju så svår att hantera och att få kontakt med andra sidan måste kännas bra. Men jag fick en så konstig känsla där vi satt och pratade. Min syster var inte så, hon har alltid varit lite av en ensamvarg. Ända sedan när jag var ett litet barn så kommer jag ihåg att Madde alltid drog sig undan till sitt rum om det kom främmande. Hon ville vara själv och sökte inte kontakt direkt. Det respekterades och vi tyckte inte det var så märkligt allt efter att åren gick. Hon var den av oss som alltid valde djuren i första hand. Alltid, utan att vara konstig eller så :-)
Min stora sorg handlar om detta, ensamhet eller enskildhet. Madde valde även detta då hon skulle dö. Hon valde det in i det sista. Det respekterades även då. Till min stora sorg.
Jag har väldigt svårt att hantera känslan som detta medför, jag vet intellektuellt att det var så hon ville ha det, men kännslomässigt kan jag inte riktigt hantera detta. Hon var ensam när hon dog och det är så svårt att tänka sig in i att hon verkligen ville ha det så. Jag är så rädd att hon valde det bara för att hon inte ville att vi skulle behöva uppleva en så stor påfrestning eller nåt sådant. Jag kommer aldrig att få veta.
Men då tillbaka till detta att söka efter närvaro eller svar genom sk seanser. Jag förstår och respekterar. Men det är inget för mig. Eller rättare sagt det är inget jag skulle kunna tänka mig med tanke på hur Madde var. Hon skulle inte vilja att jag sökte upp henne där hon är nu, sinom tid så kanske vi ses ändå och tills dess så ska jag leva mitt liv så gott jag kan.
Kram och många tankar :-)
Det kan faktiskt gå flera dagar eller veckor som jag mår bra, jag skrattar och känner framtidslust :-) Det är så skönt.
Jag tillbringade en märklig kväll med några vänner och bekanta. Det disskuterades andlighet och dess närvaro. Jag kan verkligen förstå att vi efterlevande söker efter våra kära som har gått bort och jag känner så mycket med de som har det behovet att få vissa svar eller bara kontakt. Sorgen är ju så svår att hantera och att få kontakt med andra sidan måste kännas bra. Men jag fick en så konstig känsla där vi satt och pratade. Min syster var inte så, hon har alltid varit lite av en ensamvarg. Ända sedan när jag var ett litet barn så kommer jag ihåg att Madde alltid drog sig undan till sitt rum om det kom främmande. Hon ville vara själv och sökte inte kontakt direkt. Det respekterades och vi tyckte inte det var så märkligt allt efter att åren gick. Hon var den av oss som alltid valde djuren i första hand. Alltid, utan att vara konstig eller så :-)
Min stora sorg handlar om detta, ensamhet eller enskildhet. Madde valde även detta då hon skulle dö. Hon valde det in i det sista. Det respekterades även då. Till min stora sorg.
Jag har väldigt svårt att hantera känslan som detta medför, jag vet intellektuellt att det var så hon ville ha det, men kännslomässigt kan jag inte riktigt hantera detta. Hon var ensam när hon dog och det är så svårt att tänka sig in i att hon verkligen ville ha det så. Jag är så rädd att hon valde det bara för att hon inte ville att vi skulle behöva uppleva en så stor påfrestning eller nåt sådant. Jag kommer aldrig att få veta.
Men då tillbaka till detta att söka efter närvaro eller svar genom sk seanser. Jag förstår och respekterar. Men det är inget för mig. Eller rättare sagt det är inget jag skulle kunna tänka mig med tanke på hur Madde var. Hon skulle inte vilja att jag sökte upp henne där hon är nu, sinom tid så kanske vi ses ändå och tills dess så ska jag leva mitt liv så gott jag kan.
Kram och många tankar :-)
Teckning 2010 och Sushi
Fin utställing på Konsthallen i Sandviken och det allra bästa var att Sunkan fick med två bilder :-)
Grattis och hoppas du sopar gatan med allihopa nästa år!
Bilderna är så bra!
Min nya telefon har definitivt inte lika bra kamera som den förra och det känns lite tråkigt när man han så fina grejer att fota. Dessa bilder är som sagt så bra att de är värda ett besök på konsthallen innan utställningen avslutas sista januari.
Tjejen som tog hem priset hade en rätt cool bild.
Men det fanns även andra som gjort mycket fina bilder, det är ju så inspirerande.
Kvällen avslutades med sushiintag tillsammans med sonen och Sunkan. Så vi har därmed garanterat nästa års medverkan i Teckning 2011...Sushin smakade ju så bra :-)
Grattis och hoppas du sopar gatan med allihopa nästa år!
Bilderna är så bra!
Min nya telefon har definitivt inte lika bra kamera som den förra och det känns lite tråkigt när man han så fina grejer att fota. Dessa bilder är som sagt så bra att de är värda ett besök på konsthallen innan utställningen avslutas sista januari.
Tjejen som tog hem priset hade en rätt cool bild.
Men det fanns även andra som gjort mycket fina bilder, det är ju så inspirerande.
Kvällen avslutades med sushiintag tillsammans med sonen och Sunkan. Så vi har därmed garanterat nästa års medverkan i Teckning 2011...Sushin smakade ju så bra :-)
