Bamsesmattes

Hämtade sonen i går kväll. Han sa en sak som gjorde att jag höll på att köra av vägen.
-Nu börjar jag få kläm på matten, jag tycker det är kul. Idag har jag gjort ca 40 tal och märkte det knappt!!!Trodde väl aldrig att den meningen skulle komma, han har varit så otroligt avig mot matematik i hela sitt unga liv :-) Men barn är ju föränderliga som tur är.



Har ni märkt att ljuset är på väg tillbaka! Det är sådan skillnad mot för några  veckor sedan bara, och det gör så gott. Den här mörka tiden på året blir bara värre och värre för mig. Jag kan knappt hantera mörker längre. Livet blir såååå tråkigt, humöret såååå lågt och när jag är låg sååå är jag bedrövlig!!
Vad ska man göra då? Ta ledigt i 3 månader varje säsong och åka utomlands? Nä det funkar ju inte riktigt så. Det måste finnas andra sätt att hantera det hela. Jag funderar på om man ska försöka få arbetsgivaren att gå med på att man kan få jobba när det är mörkt, så man kan vara ute under dagens ljusa timmar så mycket som möjligt. För mig tror jag att det skulle funka, men arbetsgivare är nog inte lika possitivt inställd :-) 

Viktigaste i livet är ens goda vänner och familjen!!! Jag blir mer och mer övertygad om vikten av att odla sina relationer oavsett om det är kärleksrelationer eller vänskapsrelationer. Har nu under en ganska lång period varit och är fortfarande dålig i magen. Diareer som inte vill ge med sig och i och med det så blir man ju ganska isolerad. De flesta vill inte träffa mig (iochförsigförståerligt) och jag är inte så pigg på att träffas heller då mitt immunförsvar är ordentligt försvagat. Inga fler åkommor TACK.
Men till saken. Gud vad jag saknar umgänget och mitt liv. Facebook räcker verkligen inte till, egentligen så suger det riktigt ordentlig i sådana här situationer. Man villl ju inte vara någon som bara sitter å klagar på fejan och inte heller vara den som är där och är avundsjuk på människor som verkar ha så trevliga/roliga liv!!!
Nä facebook har visat sin negativa sida, fejan har fått mig att känna mig överflödig, och det är inte någon trevlig kännsla. Visst har man fått massa gulliga och snälla inlägg som man tackar för :-) Men man vill inte vara där om man inte kan leverera en possitiv feedback.
Men mina kära som kommer och lägger sig i mitt liv, som drar ut mig, om så bara för en lite stund. Som ringer å frågar om man behöver hjälp med nått eller bara undrar hur det är. Ni är ALLT för mig. Hos er behöver jag inte känna mig överflödig eller som en gnällkärring. Hos er känner jag att jag duger och räcker till. Även om jag är låg, dålig eller bedrövlig för stunden. Jag är ju åxå föränderlig som tur är:-)