Bamsesmattes

Har jobbat hela helgen och måndag dag. Känner mig nu ganska urlakad. Inte uttråkad utan väldigt trött bara.
Tycker egentligen att det är helt okej att jobba helger. Det har verkligen sina fördelar. Mindre trafik på morgnarna, längre och lugnare rapporter vid ankomst, flera som har sovmorgon och över huvudtaget lugnare tempo.
Vissa helger är vi bara två stycken som jobbar under hela förmiddagen fram till lunch, då sitter man inte ned en enda gång. Och det gör inget, det får bara tiden att gå och jag är ju ganska rastlös av mig ,så det passar bra faktiskt.
Det är tröttheteni huvudet som tär vissa helger. Om man har brukare som mår dåligt på ett eller annat sätt, och som då naturligt behöver mycket mer omvårdnad i form av samtal eller motivering att ens kliva ur sängen,eller vad det nu kan vara.

Den här helgen var det ganska tungrott och jag funderade och reagerade över  "mina" brukare flera gånger. Det verkade som om många har det jobbigare just nu och som mår sämre överhuvud taget. Utan att här hänga ut personer så förklarar jag inte närmare vad det är som är jobbigt eller så. Det är min känsla av att de mår sämre som jag vill ventilera.
Kan det vara så att årstidsförändringar i sig är anledningen till sämre psykisk hälsa ? Kan det vara vetskapen till att det sker sådan stor förändring i natur och i människor vid denna tidpunkt på året ?

I gapet mellan vår-sommar var det nu några veckor med värme och sol som satte fart på sommaren. I naturen så satte alla processer fart, träd och gräs blev fort grönt, krokusarna blev till hängande pelargoner i trädgårdar. Körsbärsträden står i full blom o s v .
Vi klädde av oss täckjackorna,klev ur kängorna och på med sommarlätta skor. Vi fick snabbt en liten solbränna och det traditionella sommarlinnet revs fram ur garderoben. Vi pratar om att grilla till kvällen, och de kommande semesterplanerna ska ventileras med kollegorna.

Det här livet har inte en psykiskt funktionshindrad människa som bor i ett gruppboende. Man vill kanske inte ens höra talas om det. Man vet att nu en tid framöver kommer det att vara så här. Och att man ska bli påmind hela sommaren hur det kan vara att ha ett funktionsdugligt liv, kanske till och med ett lyckligt liv. Vill man över huvud taget annat än att slå huvudet i väggen då?
Människor med svår schizofreni, allvarliga psykoser eller personlihetsstörning har inte på långa vägar ett värdigt liv som kan vara det minsta tillfredsställande i form av aktiviteter,fritid, vänner eller nöjen. Man är helt enkelt alldeles för svårt sjuk. Man kan kanske inte ens tänka att det här händer just nu. Det är kanske bara känslan av att det sker en förändring, som förankras i kroppen på nått sätt?

Jag är så oerhört tacksam över att det inte har drabbat mig eller någon av mina allra närmaste. Ett under har kanske räddat oss flera gånger? Vad vet jag?
Det måste vara det absolut värsta som kan drabba en människa, att bli svårt psykiskt sjuk i ung ålder och inte tillfriska på många många år, om ens någonsin.
Jag jobbar med dessa patienter och när jag slutar på dagarna kan jag gå hem och leva mitt liv.  
Jag har mina intressen, aktiviteter, släkt och vänner.
Jag är lyckligt lottad och jag vet om det.


                   

Här visar jag några bilder från psykiatrimässan i Gävle på Läkerol Arena 6-7 maj 2008. Många  verksamheter visades upp och här har vi några guldkorn.
Mässan hoppas jag blir på Konserthuset nästa år, den blir mer tillgänglig för alla då.