Jäderfors oktober 2008

Jag är så jävla arg.  Besvikelsen som jag bär inom mig  började för några veckor sedan. Funderade varför min feghet kommit krypande och intagit min själ, tagit ifrån mig mitt mod. Att inte våga säga vad man tycker, vill inte såra eller göra någon ledsen, det är faktum.
Men hallå Anna du kan aldrig vara oärlig, för då blir du själv den stora förloraren, den som är mest ledsen!
Den som inte håller. Och håller inte du så är det ingen idé att leva.
Vad är det för mening med livet om man inte kan leva det?

Ville fundera över framtiden och drömmarna skulle vara en del av detta, ville drömma och forma. Allt slogs  i kras. Det blev liksom bara ett stort måste ändå. Vart tog min frihet vägen, friheten att välja, drömma och göra? Det känns inte bra att vara låst, att vara den som måste se till bestyren för att leva.
Jävla jävla skit!

Jag gnäller och gnäller, men varför kan jag inte få göra det. Måste jag hela tiden tänka att jag ska vara glad som inte "har det som barnen i Biafra"...
Vi är långtifrån bortskämda, vi betalar fortfarande på vår skuld, just för tillfället är räntorna väldigt höga. Visst fan kan man väl ibland fundera om inte det ändå är några gudar som sitter någonstans och leker "arga leken".

"Jag lever jag lever det slår mig ibland
än har jag min plats här på jorden
hur vi kom iland förvånar mig än
jag lever på övertid"....

Text av Py Bäckman som jag många gånger tar till mig. Min plats här på jorden är inte självklar, jag vet att den är lånad eller i alla fall tilldelad. Så var nu glad.
Men jag vill  inte vara glad. Jag vill just nu bara vara arg.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0