...i hopp och förtvivlan
Jag har en inställning i livet att det inte får vara för krångligt eller för ledsamt. Det kan vara svårt och inte allt för upplysande ibland. Livet bör vara fyllt med kärlek och ödmjukhet. Visst är det så att vi människor åker berg och dalbana emellanåt i känslolivet, det är normalt och det ska vara så. Jag gillar utmaningar och har väldigt lätt för att bli rastlös. Det finns två sidor av myntet :-)
Men när det extensiella frågorna kommer, med döden i hasorna. Kan inte jag längre vara normalt fungerande. Jag får ångest som jag inte kan styra över, blir drabbad av en förtvivlan som inte går att rå på. Jag hittar inte något att ta fasta på. Jag famlar i mörkret och försöker greppa tag i något hållbart. Det är en hemsk upplevelse.
I mitt liv just nu är det så här. Min syster är väldigt sjuk och det är så jävla fel. Hon ska inte vara sjuk, hon ska vara den hon alltid varit. Pigg, envis, jobbig, glad och alltid nyfiken på livet. Hon ska lyssna på Bruce eller Jerka, hon ska åka på någon resa och njuta av dess miljö och kulinariska höjder. Strida för djurens rättigheter, och vara den man frågar när ens katt är sjuk. Hon ska påta i sin trädgård och bli solbränd långt före oss andra. Hon ska fan inte vara där hon är nu!!!!!
All denna väntan i hopp om att få svar är så olidligt jobbig. Man har inte alls någon vidare insikt när det gäller ens närmaste hälsotillstånd. Man är FÖR känslig för det. Det går inte att vara konkret eller interlektuell. Känslorna styr.
Ena dagen så har man tillförlit att det här ska gå bra, det finns inte några hinder alls som hon inte kan ta sig förbi. Och andra dagen så simmar man i en bottenlös förtvivlan. Så är det.
Gårdagen var en av de värre dagarna. Den slutade bra. Jag var till kyrkan med några vänner och det var Sinnesrogudtjänst. Tack alla som hjälpte mig. I kyrka fanns värme, där fanns hopp och glädje, där fanns liksom ingen förtvivlan. Genom de som hade modet att tala inför oss andra fick jag styrkan att tro, jag fick glädje genom musiken och genom mina vänner fick jag kärlek. Allt detta behövs nu.
Men när det extensiella frågorna kommer, med döden i hasorna. Kan inte jag längre vara normalt fungerande. Jag får ångest som jag inte kan styra över, blir drabbad av en förtvivlan som inte går att rå på. Jag hittar inte något att ta fasta på. Jag famlar i mörkret och försöker greppa tag i något hållbart. Det är en hemsk upplevelse.
I mitt liv just nu är det så här. Min syster är väldigt sjuk och det är så jävla fel. Hon ska inte vara sjuk, hon ska vara den hon alltid varit. Pigg, envis, jobbig, glad och alltid nyfiken på livet. Hon ska lyssna på Bruce eller Jerka, hon ska åka på någon resa och njuta av dess miljö och kulinariska höjder. Strida för djurens rättigheter, och vara den man frågar när ens katt är sjuk. Hon ska påta i sin trädgård och bli solbränd långt före oss andra. Hon ska fan inte vara där hon är nu!!!!!
All denna väntan i hopp om att få svar är så olidligt jobbig. Man har inte alls någon vidare insikt när det gäller ens närmaste hälsotillstånd. Man är FÖR känslig för det. Det går inte att vara konkret eller interlektuell. Känslorna styr.
Ena dagen så har man tillförlit att det här ska gå bra, det finns inte några hinder alls som hon inte kan ta sig förbi. Och andra dagen så simmar man i en bottenlös förtvivlan. Så är det.
Gårdagen var en av de värre dagarna. Den slutade bra. Jag var till kyrkan med några vänner och det var Sinnesrogudtjänst. Tack alla som hjälpte mig. I kyrka fanns värme, där fanns hopp och glädje, där fanns liksom ingen förtvivlan. Genom de som hade modet att tala inför oss andra fick jag styrkan att tro, jag fick glädje genom musiken och genom mina vänner fick jag kärlek. Allt detta behövs nu.
Kommentarer
Postat av: Tippie
Fina bilder!:)
Postat av: Daniel
Hoppas syrran blir frisk å att du börjar må bättre!!
Postat av: Linda
Vet precis hur det känns... man kan inte rå på sjukdommar och döden, det är det som är det jävliga... Har själv haft många nätter i ångest över just det! Hoppas din syster blir bra.. Sjukvården är ju faktiskt rätt fantastisk nu för tiden!! Kram
Trackback