Bamsesmattes

Jag gråter innombords, min kropp svarar med att kännas sig blytung av sorg. Jag är så jävla ledsen och livet känns totalt meningslöst nu. Vill inte,orkar inte. Tankarna flyger hela tiden till avlägsna stunder, ibland är vi i stallet och sköter om hästarna, eller så är vi ute och rider eller kör någon häst. Helt plötsligt kommer jag ihåg hur det var när jag berättade för Madde att jag var gravid med Didrik. Vi körde häst uppe i Åbron och hon blev så glad för våran skull. Jag hade bestämt mig för att inte leva med Didriks pappa, och Madde stöttade mig och sa att det kommer jag att fixa ändå. "Du e stark Anna" sa hon och så har du ju oss andra. "Det här kommer du att klara". Hon var så Madde, hela tiden väldigt supportiv, hade framtidstro för oss alla. Om man försökte sinka henne, att ta det lite lugnt blev hon arg. Det gick väldigt fort i hennes liv. Hon hade svårt att ta in att vi värnade om henne, att vi ville hennes bästa. Hon skulle liksom ha rätt att tycka om alla, men vi andra behövde inte tycka om henne. Undrar varför hon var så?



När jag var lite så fick jag ibland vara med henne och hennes kompisar, men det kostade. Jag var en liten slav som fick åka till kiosken för att handla godis och cigg och så :-)
Men jäklar inåda när hon fick reda på att jag börjat röka, då fick jag en utskällning och sen övertalade hon mig att sluta. "Du får tusen kronor om ett år om du slutar nu" sa hon. Tänka er jag var då kanske tolv år, och i hennes plånbok kan det väl inte funnits tusen kronor som legat och skräpat. Ett år gick, det var inte svårt alls att inte röka. Jag fick mina pengar och sedan när jag blev lite äldre började jag igen. Nu vid 44 års ålder har jag en sådan längtan till ett rökfritt liv. Jag kan låta bli nästa hela tiden, men åker ett glas vin fram är det svårt att låta bli. Nu röker jag inte längre och det känns verkligen inte som om jag kommer att göra det mer heller. Madde var rökare i nästan hela sitt liv, det kan vara en stor orsak till att hon blev drabbad av en sådan aggressiv cancer. vad vet man?




Sonen sa igår; mamma har du märkt vad det blåser? Ja... sa jag.... det e nog Madde som kommit fram nu. Nu rör hon nog till uppe i himmlen serdu!
Hennes kropp kommer vi aldrig att se mer...men hennes närvaro kommer för alltid att finnas kvar ändå. Vi kommer att känna av henne och minnas hennes liv tillsammans med oss. Minnena finns kvar för alltid. Det känns på sätt och vis som en lindring just nu.
Jag kommer att sakna min syster så länge jag lever och förmodligen ha ett behov att berätta om henne, sorgen och framtiden.

Tills dess kram till er alla som *hjälper, stöttar, Kramar och pussar*
Jag älskar Er :-)