Du var allt Men det var länge sen
Jag vill skriva dig ett brev. Tala om mig själv och komma dig lite närmare. Jag saknar dig och jag saknar tiden. Den tid som funnits. Då vi hade ett liv tillsammans och ibland inte tillsammans
Jag är inte olycklig, jag mår rätt bra för det mesta. Livet blev väl inte direkt vad jag drömde om. Blev ditt?
Men det känns som att det inte gör något. Drömmarna var en bra drivkraft.
Jag satt på Katalin härom kvällen med en vän, och saknade dig. Kom på mig själv att frekvent titta mot dörren. Jag önskade att du skulle komma in, att vi skulle ge varandra en kindkyss och att vi skulle glädjas över att få en stund tillsammans. Det hade varit så roligt. Det var bra musik, god öl och en känsla av frihet.
Tillvaron består idag av kärlek, jobb och måsten. Tråkigt om man tar det i omvänd ordning!
Eller hur?
Våren kommer snart och jag står i mitt växthus och funderar över kommande grödor och mitt i det infinner sig känslan av att vilja fly. Alltid :-)
Tiden då vi levde ett liv med varandra är så avlägset, nästan som det aldrig hänt. Visst?
Skratten och gemenskapen, humorn och musiken. Samtalen då vi diskuterade vilt och högljutt.
Ditt tänkande. Du svalde inte färdigtuggade åsikter. Du tänkte själv.
Då gjorde du avtryck på mig. 
