Grusvägen
Det jag kallar mitt hem finns längs en grusväg. Varje dag färdas vi på denna lilla väg. Den ger avtryck varje dag. Man kan se att människor och fordon har färdats där. Vattenpölar som man måste hoppa över finns längs hela vägen, brunt vatten som är geggigt och som man inte vill ska blöta ned fötterna. Gräset börjar snart att gro längs dikeskanterna, och det gräset kommer senare att gömma spår från djur för mitt öga, Oskar Wilde däremot hoppas vi komma att känna dofterna från det som kan vara vilt byte. Maskar och andra kräldjur ser jag varje dag kräla över vägen i hopp om näringsrik föda. 
Vägen är så levande hela året. Den måste blidkas varje årstid. På våren skottas den av och jämnas till, försök görs att jämna ut vattenpölsgroparna. På sommaren måste den sladdas och fyllas på med lite extra grus. Till hösten har den blivit så jämn och fin att det känns fel när den märks ut med fula märken inför vinterns antågande. Och till vintern har den fullt upp med att driva igen all snö för oss som färdas längs den fortfarande.
Men hur föränderlig den än är så är det den vackraste vägen hem till mig.
