Vin Kvinnor och Seanser...vilken Tröst :-)
Det kan faktiskt gå flera dagar eller veckor som jag mår bra, jag skrattar och känner framtidslust :-) Det är så skönt.
Jag tillbringade en märklig kväll med några vänner och bekanta. Det disskuterades andlighet och dess närvaro. Jag kan verkligen förstå att vi efterlevande söker efter våra kära som har gått bort och jag känner så mycket med de som har det behovet att få vissa svar eller bara kontakt. Sorgen är ju så svår att hantera och att få kontakt med andra sidan måste kännas bra. Men jag fick en så konstig känsla där vi satt och pratade. Min syster var inte så, hon har alltid varit lite av en ensamvarg. Ända sedan när jag var ett litet barn så kommer jag ihåg att Madde alltid drog sig undan till sitt rum om det kom främmande. Hon ville vara själv och sökte inte kontakt direkt. Det respekterades och vi tyckte inte det var så märkligt allt efter att åren gick. Hon var den av oss som alltid valde djuren i första hand. Alltid, utan att vara konstig eller så :-)
Min stora sorg handlar om detta, ensamhet eller enskildhet. Madde valde även detta då hon skulle dö. Hon valde det in i det sista. Det respekterades även då. Till min stora sorg.
Jag har väldigt svårt att hantera känslan som detta medför, jag vet intellektuellt att det var så hon ville ha det, men kännslomässigt kan jag inte riktigt hantera detta. Hon var ensam när hon dog och det är så svårt att tänka sig in i att hon verkligen ville ha det så. Jag är så rädd att hon valde det bara för att hon inte ville att vi skulle behöva uppleva en så stor påfrestning eller nåt sådant. Jag kommer aldrig att få veta.
Men då tillbaka till detta att söka efter närvaro eller svar genom sk seanser. Jag förstår och respekterar. Men det är inget för mig. Eller rättare sagt det är inget jag skulle kunna tänka mig med tanke på hur Madde var. Hon skulle inte vilja att jag sökte upp henne där hon är nu, sinom tid så kanske vi ses ändå och tills dess så ska jag leva mitt liv så gott jag kan.
Kram och många tankar :-)
Kloka kvinna. Jag va där, jag tänkte samma sak. Men hur säger man det till någon som så förtvivlat söker trådar tillbax. Min övertygelse är att OM det fins et tliv efter detta, om det är så att "vissa" kan få kontakt, så är det ett misstag. Lika lite som vi mins vår födelse och livet i moderlivet, lika naturligt är det för mej att vi inte ska ha kontakt med våra döda. Dom kan finnas som en skugga hos dom som är dom nära. Men inte i seanser, utan i våra huvuden. Jag mins min mormor genom dofter av nybakat bröd, Jag mins farmor när jag äter pepparot. När jag badar tunna tänker jag alltid på Mia. När jag åker förbi silverkällan tänker jag alltid på Per. När jag träffar Monas barn finns hon med oss när jag ser likheterna i deras ansiktsdrag. Jag kan höra deras röst i vissa samanhang. Nu skulle mormor sagt..... eller deras skratt när jag önskar längtar och behöver. Precis som att gud inte är en gubbe på en måltapp, utan det goda innom oss är mina döda med mej, för alltid, en del av mej.
hej anna! nu har jag äntligen kikat in på din blogg - väldigt,väldigt fin måste jag säga!
hittade bilden från galleriet - jättefint! säg bara till om du vill ha nåt till nån utställning..;-)
//louise t
