Små korta Dikter blandat med Verkliga livet i en svunnen tid

Vaknar vid fem, mår illa.

Helgfyllorna har tagit mitt liv igen.

Känner mig spyfärdig, skyller på förmiddagsskiften jag har framför mig hela veckan.

Propavanet gör sig påmind, spyr och vinglar till.

Känner en oändlig trötthet.

Det här är mitt liv!

Jag orkar inte ens tänka på att göra något åt det.

Kyssar får mig att äcklas.

Bootsen på... And here I go.

Stålet har fräts i mina lungor och artärer, ångorna slås in.

Vreden fyller mig.

Jag dödar mig själv.

Folkölen hjälper... precis som min älskling.

Bara för stunden.

 

Vild och vacker men ack så trasig. Sönderriven av livet och människorna i det. En trasig gammal jeansjacka och en nödvändig attityd fick mig intresserad. Du fångade mig på det mest klassiska vis. Livsfarlig blick, ömsinta händer och en sorgsenhet jag inte kom undan.

Du var det vackraste jag visste, du blev mitt livs stora kärlek och du visste inte ens om det. Jag vågade inte berätta.

 

Såg dig häromdagen i ett vitt linne, håret i en svans. Du stod och högg ved, svetten rann. Du kanske kände av mig. Att det var jag som kom. Du reste dig i din fulla längd och gud du var vacker. Jag vågade inte stanna, det hade blivit för jävligt svårt om du sagt åt mig att vända om. Men du tittade på mig. Kanske var det en reflex. Jag hoppas det.

 

Jag brukar klippa ditt hår när jag kom. Du lät det växa och kanske tänkte du att det var dags snart igen. I flera timmar medan vi pratade om livet och drack öl. Ditt hår var länken mellan oss. Jag vågade vara bakom dig och visa mig själv. Jag var för rädd att du skulle se vilken ynklig liten människa jag var om stod framför dig. Jag ville vara nära dig.

 

Du gjorde som du alltid gjort, dina egna val. Det värsta för mig. Du gifte dig med en annan mitt framför näsan på mig. Gud vad jag led. Jag ville senare göra illa dig, så att du skulle förstå hur ont det hade gjort. Men jag är inte gjord av samma virke som du, jag gjorde bara illa mig själv. Om jag bara hade haft mod nog att vara kvar och inte gått iväg. Då hade vi kanske fått en underbar kärlekshistoria som skulle räcka i alla våra dar.


Kommentarer
Postat av: nickan

Det vackraste mest utlämnade känslor. Gjorde mig varm, fick en klump i halsen.Ack dessa minnen.

2010-03-27 @ 11:20:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0