Höstminnen
Vilken höst! och med stormvindar i massor kommer vintern med sitt vackra vita snötäcke. I Love it! Är det något som jag uppskattar här i höga norden så är det våra årstider. Det är så omväxlande att man inte riktigt får tiden till rastlösheten. När jag för flera år sedan var i Australien blev detta fenomen något verkligt påtagligt. Där fanns det i stort sett endast två årstider, det var superhetta och den mildare perioden som vår försommar. TRÅKIGT!!!
Variationen som vi kan ta del av i vårt klimat är ju unikt i sig och ibland tror jag att skaparen tänkt att det ska vara så för att vi ska stå ut.
Oskar Wilde knep sitt första rådjur för en vecka sedan. Han har varit lite sen i sin utveckling, liksom lite för barnslig för att börja jaga på allvar. Kanske beror det på våra nöjsamma skogspromenader första året. Lekfullt fick han vara med i skogen och lära sig att inte vara rädd där. Vi lärde oss båda två då. Skogen har för mig alltid varit lite kuslig och gigantisk, men ändå spännande. Jag tror egentligen att det är djuren där som jag varit skraj för att möta. Har ju inte någon kontroll då, över de vilda :-) Min sorg var det som fick mig att lossa på spärrarna, den var förlösande i den bemärkelsen att räddslor försvann.
Sonen överraskade även han här på höstkanten. Han hade helt sonika bestämmt sig för att återgå till skolvärlden. Plötsligt en dag kom han till oss och berättade att det söööög att vara arbetslös. Jag går hellre i skola än att vara så här sysslolös sa han. Nu är hans planer att läsa upp betygen och att eventuellt läsa vidare sen. Han har faktiskt börjat intressera sig. Kanske går han i Uppsala snart. Ingen vore gladare än jag om så sker :-)
Variationen som vi kan ta del av i vårt klimat är ju unikt i sig och ibland tror jag att skaparen tänkt att det ska vara så för att vi ska stå ut.
Oskar Wilde knep sitt första rådjur för en vecka sedan. Han har varit lite sen i sin utveckling, liksom lite för barnslig för att börja jaga på allvar. Kanske beror det på våra nöjsamma skogspromenader första året. Lekfullt fick han vara med i skogen och lära sig att inte vara rädd där. Vi lärde oss båda två då. Skogen har för mig alltid varit lite kuslig och gigantisk, men ändå spännande. Jag tror egentligen att det är djuren där som jag varit skraj för att möta. Har ju inte någon kontroll då, över de vilda :-) Min sorg var det som fick mig att lossa på spärrarna, den var förlösande i den bemärkelsen att räddslor försvann.
Sonen överraskade även han här på höstkanten. Han hade helt sonika bestämmt sig för att återgå till skolvärlden. Plötsligt en dag kom han till oss och berättade att det söööög att vara arbetslös. Jag går hellre i skola än att vara så här sysslolös sa han. Nu är hans planer att läsa upp betygen och att eventuellt läsa vidare sen. Han har faktiskt börjat intressera sig. Kanske går han i Uppsala snart. Ingen vore gladare än jag om så sker :-)
Kommentarer
Trackback
