Bamsesmattes

Fredag eftermiddag hade jag date med min sambo Magnus på Hansens Veranda.
Dunker och Murhagen spelade  light rock och ledigheten inleddes perfekt.




Sedan tog jag bussen ner till stan och min kära kompis Carin.




Åh vad vi behövde varandra denna helg.  Vi käkade hämt-Thai som var skitgod, stark och eliminerande.
Medans Karin jobbade framför datorn så pratade vi om livet, glädje och sorg, OCH naturligtvis MÄN.
Girtalk och lite shopping, är de rätta ingredienserna när man mår lite dåligt, så e det bara.
Sömnbehovet har också tillfredsställts, sorry Carin! (men du behövde faktiskt jobba ifred)
Skyll dig själv när du aldrig vill vara med på bild, detta är den enda jag har.

Kolla in vilka fina vinglas jag hittade på Stadsmissionen, de kostade 20kr styck.



Köpte fyra stycken men ett av dem gick sönder när jag kom hem, sååååå typiskt!
Men det e klart, vi får inte plats fler i mitt växthus :-)))

Att ha hälsa är att vilja. Katie Eriksson utvecklar en tankegång om att viljan har betydelse för hälsa: att man ska "vilja" hälsa.
-När vi blir svaga och sjuka, orkeslösa i kroppen och viljelösa i tanken, sviktar vår vilja. Då är den djupaste formen av stöd, förmågan att kunna stödja en annan människas vilja, oumbärlig.




Jag sitter och läser i Vårdfacket om vart hälsobegreppet står idag. Och förstår att här finner vi något viktigt. Enligt Svensk sjuksköteskeförening, SSF är människan enhet av kropp och själ och ande. Begreppet hälsa är därför inte bara frihet från sjukdom utan något som innefattar hela människan och formas av hennes upplevelser.

Jag tror mig förstå vad som menas. Även om vi inte har en sjukdom som ger oss en direkt diagnos kan man ha frånvaro av hälsa. Och även om man har en sjukdom med diagnos så kan man ha hälsa.
Det är individen som helhet som bestämmer själv hur det är. Inte vi i sjukvården.
Flera personer i min närhet, både i arbetet och i det privata har under ett års tid fått allvarliga diagnoser som cancer, virussjukdommar, hjärtproblem o s v. Flera av dem ser inte sig själva som sjuka, de har blivit drabbade av något som ska besegras och som är övergående. De har en vilja att fortsätta leva och de har en hälsa som sviktar, men hälsan består ändå i olika skepnader.

När jag då ger mitt stöd till de olika individerna, har jag en känsla av medmänsklighet och kärlek i mig som är otvunget. Hemma kan jag dessutom visa och ge mycket kärlek i min omvårdnad. Här ställer jag upp och uträttar sådant som den andra inte  orkar, jag visar förståelse och delar känslor. Jag blir en ställföreträdande vilja, för den sviktar hos en orkeslös person som en ostämd gitarrsträng. Men framförallt ser jag till att personen känner sig älskad i den orkeslösa tillvaron, vi kramas och ger varandra smekningar, vi kysser varandra, han ser att han är värdefull i mina ögon. Jag tror att det har betydelse. Och vi skrattar ofta. Hälsa är inte långt borta då.

I arbetslivet kan det vara betydligt krångligare att visa denna kännslosamhet som är så viktigt för ett friskare och hälsosammare liv. Jag vill inte beröra mina patienter på det viset. De betydelsefulla kärleksgesterna uteblir. 
Ofta finns inte det någon som helst beröring att tillgå för dessa individer.
Men ändock ser jag att viljan finns till hälsa. De vill bli piggare, de vill sluta röka, de vill att såret ska läka, de vill att demonerna ska försvinna, de vill inte ha ett tvång , de vill vara orädda.
Men de når ofta inte ända fram. Och hur ska jag som omvårdande bära mig åt för att hjälpa till ett hälsosammare liv?
Hur ska jag stödja dess vilja? Hur ska jag veta när de har hälsa, när hälsan kommer i så många olika skepnader?

Jag jobbar dagligen med personer som har psykisk ohälsa och hela tiden måste jag kunna balansera vad som är hälsa och ohälsa. Jag måste kunna se vad som är vad, och dessutom ha verktyg för att främja hälsa. Men att se personer i en helhet är inte lätt. Det kan bli så himla tokigt ibland. Hur ska jag kunna bedömma vad som är hälsa för den andre egentligen?
Jag är sjuksköterska och jag har inte alla svar, men jag har en vilja :-)

Grymt fina dagar har vi fått och jag har njutit enormt av dem. Det är elexiret som nu gör att jag går vidare och ser tillvaron på ett positivt sätt. Mycket händer runt omkring mig och vad jag förstår så är det jag som måste stå med båda fötterna på jorden och få det att fungera. Sambons hälsa är ganska så stabil med orken tryter rätt ofta. Han är en kämpe som jag beundrar oerhört mycket. Han förstår att livet har med kärlek, glädje och trygghet att göra. Han gör verkligen sitt yttersta och jag älskar han för det. Han har valt livet för att han har ett liv.



Just nu så har vi inte så mycket umgänge och det går bra att vara i det ändå. Härom dagen så satt jag i mitt växthus och klurade lite på de fyra elementen. Jord, Eld, Luft och Vatten.
Min strävan i livet är att vara så enkel som möjligt, jag vill inte ha komplexa saker eller händelser omkring mig. Jag vill ha enkelhet, både i känslolivet och i det estetiska runt omkring mig. Att ha kärlek och det är fullbordat.
Elden ger mig värme, det skaffar jag genom att samla ved, skapar både motion en övning på monotoni. Elden skapar också dramatik, genom att den är så vacker och farlig.
Ifrån Jorden får jag maten jag behöver, där kan det mesta växa och få liv. Grymt spännande.
Vattnet porlar på min kropp när jag vill bli ren, jag dricker mig otörstig, vatten är det skönaste som finns....näst efter en härlig kärleksstund förstås.
Luften är det som får mig att andas.
Detta är livet.